Att förlora två barn
Vi stod utanför vår bostad och kramades. Det var sista gången jag kramade dig. Och mannen som otåligt väntade i bilen sade: Vi ska ta väl hand om honom, det lovar jag. Jag vill inte släppa, men måste. Och du var glad och positiv. Du hade framtidstro för första gången på många många år. Du log genom bilfönstret och vinkade. Det var sista gången jag såg dig. Nu är du hos vår fader i himlen, Tillsammans med din storebror. Ses igen älskade barn.
Dags att åka hem till himlen - R.I.P - jag älskar dig.
Saknaden blir större när tiden går och jag inte får se dem, prata med dem, krama dem. Men ibland när jag ser det som händer i de kretsar mina barn levde, fylls jag av en märklig frid.
Och jag kan vila i mig själv för att inget mer kan skada dem. Och jag tror de är lyckliga där de är.
Men allt sånt känns som en skör tråd som när som helst kan brista, att jag tappar tron och förstår att de är döda och då kommer den värsta känslan av vemod och sorg - den som heter aldrigheten.
Varje stund, varje ögonblick fanns rädslan framför oss. Rädslan för det ofattbara, varje förälders största fasa - våra barns död. De som föddes så fulla av liv och som blev så misshandlade av samhället.
Våra sista år tillsammans i det här livet, var som ett krig där man varje dag undrade hur utgången av detta skulle bli en gång. Jag hoppades få skriva att vi hade vunnit kriget. Så blev det inte. Istället fick jag skriva om att nu var ditt krig över och att du varit en stark krigare. Men kvar står jag själv i en tomhet jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Ditt krig är över. Men är mitt? På ett sätt är det över, men jag har ändå förlorat. Det jag önskade mig mest, och den jag älskade som bara en mor kan älska. De. Förlorade.
Jag känner doften av dig och allt annat försvinner. Snälla låt mig drömma samma dröm igen. Den om att du kom hem till mig igen. Att jag en enda liten ynklig gång fick krama dig som då. Hur du kommer in, som en glad överraskning, genom dörren, som om inget av det ondskefulla hade hänt. En utopi, en hopplös fantasi, en tro och ett hopp... hur ska man annars överleva en förlust som min.
Jag har träffat mina barn i drömmen och de har verkat vara lyckliga. Det lugnar min själ. Jag kramades med Anton och han hade sjukhusskjorta på sig.
Har även haft halvvakna drömmar där Anton varit liten igen och suttit och pratat om roliga saker. Har även känt någon lägga sig bredvid mig i sängen fast ingen har funnits där. Jag vet att de finns kvar på ett eller annat sätt.
Det är den vissheten som gör att jag överlever och kan ta mig vidare. Väntar också på återföreningen, men har två barn kvar i detta liv. så jag stannar tills jag måste gå
5 december och 12 januari gick mina yngsta pojkar bort i överdoser. Först skrek och grät jag, sen började dagarna fungera ganska bra, som om jag nått en inre frid, eller förändrats på något vis. Kände mig som slagen av blixten.
En intighet där jag stilla kunde le medan jag var säker på att jag blivit tokig efter allt.
När jag får tid att tänka kommer sorgen och tårarna tillbaka och jag håller mig sysselsatt så gott det går.
Säger som de andra mammorna som förlorat sina barn, den verkliga smärtan kommer bitvis. Bara några ögonblick i början då man för ett kort ögonblick förstår vidden av det som hänt.
Är jättetrött också, drömmer mardrömmar. Grät inte en tår på första begravningen, andra begravningen kom tårarna och gick inte stoppa. Samt vid urnsättningen som vi hade i torsdags.
Känner mig mera ödmjuk än förr, har lärt mig att liv och död är krafter jag inte kan kämpa mot eller med, det bara är.
0939-8998
www.vitavingar.se
